och vi sa vi blir aldrig som dom från stan


Såg nyss Oskar Linnros i programmet De kallar oss artister och det slog mig vilken skön kille han verkar vara. Att trots allt som hänt 2010 så står han ändå med fötterna på jorden. De frågade om det var lätt att tappa bort sig själv när man blir så känd så fort och han svarade att han hade nog tappat bort sig själv om det inte vore för vänner och de personer som han jobbat med innan 2010, innan han fick sitt stora genombrott. Han menade att de personerna kände honom innan och skulle inte tycka annorlunda om eller bete sig annorlunda mot honom bara för att han blivit en uppmärksammad artist.
Det märks att han egentligen bara är en vanlig grabb, på hur han uttrycker sig och på sitt sätt att vara. Och för att inte tala om stilen! Så himla go stil, han verkar inte vara rädd för att vara sig själv. Han är en sådan där unik och lite udda människa som gör och ser ut lite som han själv vill utan att tänka på hur andra ska se på honom. Just en sådan person som jag skulle vilja vara. Våga stå för sitt sätt att vara även om det kanske skiljer sig från alla andras.
Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare men efter det programmet insåg jag att det speglas i hans musik. Han skriver det han vill skriva och det är inte ett dugg avancerat. Det är enkla svenska ord som handlar om livet och vardagen. Lite udda texter som ändå blir så bra och betydande!
Känns som att jag, efter det programmet, förstår mig på han bättre nu. Nu har man en bild av hur han är som människa, och inte bara som en populär artist.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0