Detta inlägg skrev jag ner i ett block innan jag skulle lägga mig i fredags, uppe hos morfar i Värmland. Även om det bara är som en droppe i havet jämfört med allt jag vill skriva om angående det som hände så hjälpte det mig ändå lite, att kunna sätta ord på det, att kunna skriva ner det och se det som en text. Det är otroligt svårt att skriva ner sina känslor i ord, I think you all know what I mean, men detta var iallafall ett försök.
Angående texten, jag är över det nu, te 95%. De andra fem procenten är för tankar och minnen som för mig tillbaka och spelar upp historien igen. De går inte att undvika hur gärna man än vill. De kommer alltid att finnas där någonstans inom dig. Sedan om du väljer att placera dem i det förflutna eller låta det påverka dig och fortsätta såra dig, är endast ditt egna val.

2010 var ett år då jag fick ta många motgångar som har varit riktigt jobbiga för mig. Men, man ger och man tar emot. Jag har inte alltid varit riktigt rättvis mot vissa personer och jag har stött på en och annan som inte har varit rättvis mot mig. En av de personerna har gjort att jag börjat tro på karma. What comes around, always goes around. Om denne personen ännu inte gjort det, så kommer han definitivt snart inse att hans sätt att behandla andra inte lönar sig på något sätt. Förutom den tillfredsställelse han får, vilken han verkar värdera högt. Troligtvis har hans förflutna gjort att han handlar på ett visst sätt. Vårat förflutna styr oss och våra handlingar, medvetet och omedvetet.
Genom att han kom in i mitt liv ändrades mina perspektiv och även delar av mig själv. Jag hade aldrig varit med om något sådant tidigare, som medörde att jag knappt trodde på att det existerade. Oerfarenhet födde blindhet. Även om vi aldrig var riktigt tillsammans så var det på riktigt för mig och det som hände gjorde fruktansvärt ont i mig. Jag hade gett han mig själv. Öppnat och utelämnat mig på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag var fullkomligt sårbar men undermedvetet valde jag att inte tänka på det. Allt var ju underbart, varför oroa sig då? Det enda som fanns i mina tankar var han. Ända sedan han dök upp i mitt liv den där torsdagskvällen i mitten av augusti. Redan första synen av honom fick mig att bilda en uppfattning; en bad boy (konstigt nog är det det jag dras te), han var lite "farlig" och sjukt spännande, men jag skulle inte intressera honom och dessutom ville jag inte ha någon kille inblandad i mitt liv just då. Han visade sedan att den uppfattningen inte stämde. Just då.. Han var helt underbar på alla sätt. Allt han sa och sättet han var mot mig fick mig att falla som en fura. Han var för bra för att vara sann. Spännande, attraktiv och underbar vad mer kan man begära? I lite drygt en och en halv månad gick jag som på moln. För att sedan göra en helomvändning och få mitt liv att bli ett helvete.
Han hörde inte längre av sig och i över en månad, hela oktober, mådde jag åt helvete dåligt och jag visste inte ens varför det hade blivit så. Tills en god vän te mig berättade. Den killen jag hade kärat ner mig i och tyckte var helt underbar hade haft andra tjejer vid sidan av mig ända från början. Han hade varit mig otrogen, bara utnyttjat mig för sex. I was even more heartbroken. Från det ögonblicket gick jag in i en ny fas som jag var tvungen att bearbeta. Trots att jag var så sjukt sårad, sviken och förbannad var jag ändå tacksam över att jag äntligen fått reda på sanningen och anledningen jag velat ha i över en månad.
Samtidigt som jag var rent ut sagt förbannat jävla arg och besviken på honom var jag förbannad på mig själv. Första gången jag lämnade ut mig själv te en annan på det sättet blev jag bedragen. Hur kunde jag låta det ske?? Men precis som min mamma sa te mig häromdagen; "Du och ditt förnuft visste inte bättre då, du agerade efter vad du trodde var rätt för stunden". Det stämmer så bra. Man agerar efter sitt förnuft och om förnuftet inte var bättre då kunde jag ju inte förutspå vad som kunde och skulle hända. Jag kan därför inte klandra mig själv och vara förbannad för att jag inte insåg vad han skulle göra mot mig.
Det har varit en riktig pina för mig och gud vet hur många tårar jag spillt över honom under denna hösten. De tårarna är en bearbetning och bevis på hur mycket jag har växt och all erfarenhet jag har fått efter vad han gjorde mot mig. Hans agerande har lärt mig ett och annat om livets motgångar och på ett sätt är jag glad att det hände nu. Och inte om tio år då någon man verkligen älskar och har spenderat år av sitt liv med, bedrar en.
När jag ser honom nu rivs såren upp igen och jag blir påmind om allt jag varit med om och gått igenom p.g.a honom. Men förr eller senare kan jag se han utan att känna något alls, hoppas att han har mognat och ändrat sitt beteende. Som jag sa, jag tror på karma. Om du behandlar människor som om de inte vore något värda kommer det straffa sig längre fram. Livet kommer straffa dig. Jag vet det och det är en jävla bra tröst.
Nu tycker jag nästan synd om honom för att han lever som han gör, och har den synen på tjejer. En dag kommer någon eller något få han att inse att det är ohållbart. När den dagen kommer har jag fått min hämnd, min vinst, min betalning för allt ont han gjort mig.

"Life is only a bitch if you are"